Jea af Karlstad [ in Hufvudstaden ]

I rulltrappan idag slog det mig, när jag såg ett ungt par se varandra i ögonen och kyssas, att jag aldrig skulle klara av att en kille tittade på mig på det sättet. Sådär lyckligt. Är jag skadad? Börjar tro det.
Känns som om jag aldrig mer kommer kunna lita på någon, och jag sitter hemma och gråter floder vissa kvällar.
Hur ska man kunna få det så när man överanalyserar och misstror alla jämt?
När jag tittar ut genom fönstret, upp mot grannarna på andra sidan gården bor det gulliga par i säkert 50% av fönstren. Och när jag tittar på "What about Brian" så grinar jag igen, för det är så himla fint hela tiden.
Blir galen snart. Helt seriöst. Många skulle nog tro att jag är desperat, men det är jag inte. Trivs egentligen alldeles utmärkt med att vara singel. Fri. Får göra exakt vad jag vill.
Men jag blir på allvar orolig när jag inser att jag inte skulle klara av något sånt. Skulle bara bli misstänksam.
Jävla skit!

Allt jag vill, är att kunna lita på att inte alla människor har en baktanke med allt.
Jag vet ju såklart att mina älskade vänner inte har det. För jag har de allra bästa. Handplockade.
Men jag släpper inga nya inpå livet. Det finns undantag, och det är de vi träffade i bankomatkön för ett tag sen. Kanske låter knäppt, men så är det. Där har det varit klart från första början var vi står allihop. Säkert för att jag och Sara var så brutalt ärliga. Tyvärr tål inte alla det.

Jag skulle kunna skylla på min pappa. Och andra som svikit mig i livet. Visst, de har säkert en stor del i det hela, men allt beror ju i slutändan på mig själv.
Shit, vad utlämnande det här inlägget blev. Men det gör inget, nu vet ni vem jag verkligen är, så nu kan jag inte gömma mig bakom denna fasad jag byggt på så länge. Man kan väl säga som så, att jag precis plockade bort en sten i muren. Nu återstår några, men de kommer försvinna succesivt. Jag ska fortsätta plocka tills varenda en är avlägsnad.