Jea af Karlstad [ in Hufvudstaden ]

Jag är en dålig bloggerska. En riktigt usel en.
Men jag skriver ju främst för mig själv, så vad har jag väl egentligen att be om ursäkt för? Jaja, anyway..

Jag är frustrerad. Jag har klösmärken överallt. Det värsta är på mitt finger, där jag brukar ha mina ringar. En av dem har jag inte tagit av mig på flera år. Men nu kan jag inte ha den pga av såret där. Till och med på andra ställen än på kroppen. På saker som inte är mina och det är väldigt jobbigt att bo här just nu. Inte för att någon gör det jobbigt för mig, utan för att jag inte gillar att vara till besvär. Jag tycker inte om att ställa till saker. Och även om inte någon säger till mig att jag gör det, så känns det så. Hela lägenheten är ett enda kaos..
Jag är en ansvarsfull människa, det är jag verkligen. Men just nu vill jag bara slänga allt ansvar åt helvete och be alla andra att dra dit också. (Nästan)


Vad gör man när man känner sig sviken och utnyttjad av en av sina bästa vänner? Kan någon svara på det? Snälla! För jag lider verkligen stora kval just nu.
Igår pratade jag med mamma i telefonen, rätt länge. Och i förrgår. Hon gav mig massa goda råd, och jag grät och svor. Jag har tränat på gymet för att få ur mig ilska och frustration, men inget hjälper. Den där jävla känslan försvinner inte. Jag känner mig som världens ensammaste, fastän jag inte är det alls. Men ingen kan hjälpa mig, utom en person. Och denne gör inte så mkt, mer än att bara förväntar sig att jag ska finnas där och ställa upp. Det är inte ok!
Jag vet att jag borde ta detta med personen det gäller, men tyvärr är denne okontaktbar och har varit alltför länge nu, så jag måste få skriva av mig innan jag blir galen på allvar.


Önskar jag kunde jobba mer så jag slapp tänka för mycket. Eller vara hemma, för här kan jag iaf inte slappna av alls just nu. Jag känner mig som en usel inneboende och jag förtjänar inte att ha en så bra flatmate just nu. Helt ärligt talat, stackars människa som för stå ut!


Just nu går jag till Karolinska några ggr/vecka för att få järninfusioner pga lågt blodvärde. Detta medför att jag har min första mens sedan augusti 2004. Alltså på TREOCHETTHALVTÅR har jag inte haft någon alls. Så jag har ont såklart, och är lättretlig. Såhär hade jag det inte förr när jag hade mens. Men nu har jag det iaf, och det hjälper ju inte direkt i den här situationen. Jag trodde det berodde på spiralen att jag inte hade någon, men antagligen har det berott på att min kropp varit sjuk så länge. Med både Chron och ätströrningar är det väl inte så konstigt. Men med järninfusionerna samt antikroppsbehandlingen verkar det vända tillbaka.
Borde väl vara glad, det är ju ett friskhetstecken. Men jag har ärligt talat varit så himla glad de här åren som gått när jag sluppit. Vem fan vill ha mens?

Jaja, nog om min (o)hälsa. Nu ska jag åka till Karolinska (såklart, vart annars) och få lite järn. Sen blir det träna igen. Behöver komma ut härifrån och andas lite.